SamiraKarakurt

Det jag älskar mest med att blogga är att bloggen finns alltid här.
När man inte kan prata med någon så kan man alltid skriva.
Jag mår inte kanoners men jag har heller ingen större lust att prata
med någon om det. Vad ska jag säga? Jag vet inte ens om jag kan få
ut det i ord, men tänkte försöka.

Känslolös är nog det rätta ordet för mig just nu. Jag vet inte vad jag känner,
eller vad jag vill för tillfället. Jag känner inte av hur jag mår. Mår jag bra eller
mår jag dåligt? Nja, det jag menade med att jag inte mår kanoners är just
på grund utav att jag inte riktigt kan säga hur jag mår. Så jag är nog förvirrad
också! Jag kan vara glad ena stunden, oja det kan jag, men jag kan även
känna mig otroligt ledsen. Jag känner mig som ett stort frågetecken.
Skulle någon fråga mig hur jag mår, svarar jag automatiskt "bra, själv då`?"
Men det är inte riktigt sant. Jag vet ju inte hur jag egentligen mår.
Jag känner ju inget, känns det i alla fall. Jag känner mig totalt känslolös.
Just nu känner jag inte ens kärlek för någon, vilket är underligt för mig.
Kärlek är något jag brukar känna starkast....men inte nu. Förstår inte vad som
händer. Allt är så förvirrande. Does any of this make sense?
Jag kan heller inte säga att jag känner sorg för den delen, eller glädje.
Ingen upprymdhet, ingen plåga, ingen lycka. "Vad känner du kvinna!?" skriker
en röst inom mig. Jag har inte den blekaste aning...säger jag, Samira.

Nej nog om detta. Kan vara tråkigt att läsa men på något sätt behövde jag
få ut det här. Förresten, en sak till, jag kände precis något.. alldeles nyss.
Lite tacksamhet. Det är åtminstone något. Min älskade älskade vän. Tacksamhet.