SamiraKarakurt

Min dag blev sittandes framför datorn... till ungefär tio i fem!
Så jag har bara tagit det lugnt.. började chatta med Gabriel sen när han kom hem.
Vi skrev om.. allt möjligt i princip haha. Vet inte hur länge vi chattade,
mer än två timmar kan jag nog lugnt räkna med! Då vid fem skulle han upp till kyrkan,
till Second Hand för att betala en piano som han ska köpa till Sumar, och jag följde med.
Det var chill, första gången på länge som jag faktiskt kände mig avslappnad i hans sällskap.
Det var även första gången på länge som bara vi två umgicks och den känslan var underbar!
För det har hänt saker... och det kommer aldrig bli som förr kunde vi båda konstantera.
Men, han är fortfarande min vän och jag älskar honom!
(Så Gabriel om du läser detta- Jag älskar dig!) Han är en fin kille.

Åkte hem och gick ute på en promenad med Josephine och Nanna. :)
Lilla Nanna var det inte precis igår man träffade heller, så även det var soft.
Nu sitter jag här med mitt te.. eller jag hade te nyss men drack upp det nyligen.
Lyssnar på en lovsång som heter "I will praise your name" med Ed Bolduc.

Nu känner jag att jag måste få skriva av mig lite;
Det är nämligen så här att det finns en person, en rätt så nära vän till mig
men för denna person är jag en i mängden "ett bland många barn"...jag förstår det!
Och det här är en han. Men nu för tiden pratar vi knappt med varandra.
Jag menar, han frågar aldrig hur jag mår längre, han kommer aldrig fram och ger mig en kram.
När jag går fram till honom för att hälsa och bara försöka vara allmänt social
så hälsar han tveksamt och går sedan ifrån mig, över till någon annan.
Då står jag där som ett fån och tänker "jaha gjorde jag något fel?" 
Börjar seriöst tro om jag gjort något. Vad är felet? Är det jag?
Eller går han bara igenom någon konstig... period? Vad har hänt!?
Jag har tänkt att hålla mig borta ett tag, take a step back you know..
men grejen är den att det är precis vad jag gjort ett bra tag nu.
Så här har jag känt sen december någongång. Jag vet inte vad jag ska göra.
Vet inte vad mitt hjärta säger. Vet bara att jag vill att han ska se mig!
Prata med mig! Krama mig! Fråga hur jag mår! Är det för mycket,
kräver jag för mycket som en vän?
Vill han över huvud taget att jag ska vara delaktig i hans liv?
Kanske, kanske inte- JAG VET INTE!
Och just nu vill jag bara skriva ut hela hans namn med stora bokstäver men det kan jag inte...

Nej det var det en liten del av mina känslor haha.
Försöker klistra fast ett leende men ibland orkar jag inte.
Ska fortsätta lyssna på min underbara musik
och skriva med fantastiska Anna som snart gifter sig!

Tack Anna för att du lyssnar på mig när jag behöver prata!
Du är så underbar!!