SamiraKarakurt

Här sitter jag just nu, och gråter. Gråter likt ett barn som mist sin mor. Ungefär.
Atmosfären i mitt rum är känsloladdad. Olika känslor bubblar inom mig.
Jag säger till mina vänner att jag mår bra, gör jag det?- Nej.
Men jag ska, snart.....jag måste bara hinna andas. Kippa efter luft.
Mitt hjärta gör ont! Är det någon som förstår det!? Finns det någon som
förstår mig, över huvud taget? Någon som förstår min känsla...?
Grejen är den, att jag håller det mesta inom mig. Håller fast om tårarna.
Jag försöker att inte släppa forsen på offentliga ställen...
men nu, ensam i min kammare (rum) gråter jag. Rinner tårar.
Det är mitt sätt att jobba. Man måste få gråta om man känner för det.
Jag skrattar också, jag har goda dagar...jag är också mänsklig.
Hela hösten har varit en kamp för min del. Mitt år har varit bland det värsta.
Men Gud ska göra mig stark. Jag litar på hans ord, jag står på hans klippa.
Trots det, gråter jag. Det gör ont i mig, det är därför jag nu skriver detta.

Jag fick en länk av min bästa vän Alexander....det var en youtube video.
Den finns här nedanför. När jag tröck på play, föll tårarna likt en vattenfall.
Den här låten är sepciell, den här låten är mitt hjärta. Den passa mig precis!
Låten heter Golden och den här låten är min och Alexanders.
Jag kommer alltid att tänka på honom när jag hör den, tänka på oss.
Han är som min andra hälft, han är min bror. Vi är nära vänner,
han står mig så nära att han är som en bror. Min storebror.
Och jag älskar honom så mycket. Älskar honom för att han bryr sig.
Därför är den här låten speciell, för han gav mig den.
Endast Gud förstår innebörden av mina ord, när jag säger att
jag älskar Alexander. Endast Gud förstår djupet i mina meningar.