SamiraKarakurt

Jag måste få skriva av mig, mina känslor....och det jag tänker på just nu.
So, here it goes:
Efter att jag blev frälst, vilket var för tre och ett halvt år sedan, så har jag förändrats
väldigt mycket som perosn. Men ändå är jag samma Samira. Jag är fortfarande samma
jag genom att jag fortfarande skrattar åt dåliga (med andra ord, lite sexistiska) skämt.
Jag är samma tjej genom att jag kan råka spotta ut fula ord när jag blir arg, då menar
jag inte svordomar utan jag kan råka kalla någon för Cp-barn eller idiot. Not good.
Måste lära mig att hantera mina känslor och min ilska mer. I'm working on it.
Så, vad har då förändrats med mig? Jo, att jag bryr mig om människor. Visst har
jag alltid gjort det men nu är det på ett annat sätt. Jag har förändrats genom att jag
frågar hur folk mår med ett hjärta som verkligen bryr sig om hur personen mår.
Jag har väldigt lätt att tycka om människor. Att lära mig älska dem, vilket i sin tur
leder till att jag automatiskt gör saker för dem. Det här är jättebra saker, och jag kräver
egentligen inget tillbaka. Men jag är mänsklig och jag har behov, precis som alla andra.
Jag kan också må dåligt, jag kan också vara ledsen och bedrövad. Jag kan också gråta.
Jag kan också ha ångest, men är duktig på att bära en mask. Det var så jag levde mina
dagar i högstadiet då jag mådde som sämst. En mask för ansiktet som lyste upp en glad tjej.

Vet ni? Jag älskar att uppmuntra mina vänner, jag älskar att göra dem glada och få dem att le.
Jag älskar att överraska dem...jag älskar att visa min kärlek för dem. Och jag har alltid gjort
detta utan att kräva något tillbaka, förutom vänskap. Det är allt jag önskat mig. Men just nu
känner jag att, det skulle vara så otroligt skönt att få något tillbaka. Jag har vänner som älskar
mig, jag har vänner som umgås med mig och säger att jag är bra osv.
Men ibland räcker det inte. Var är dem när jag verkligen behöver dem?
Det börjar bli tröttsamt. Ena jobbar, en annan är inte hemma, en till jobbar,
någon är utomlands, en är i skolan, den ena och den andra bor längre bort än tio minuter....
och vissa pluggar.  Jag klagar inte, jag skyller inte ifrån mig, utan jag bara skriver det som
faktiskt är sant. Sist jag upplevde det var idag. Jag grät, jag hade ont...ingen fanns här då.
Ensam satt jag här framför datorn, med min Bibel i handen och desperat försökte hitta något.
Jag fann det jag sökte efter, men jag grät ändå. Vid det tillfället ösnkade jag mig att en vän
satt och tröstade mig, stöttade mig, höll om mig och uppmuntrade mig om att jag klarar vad
som helst, så länge jag har Gud. Ingen var här. MEN, en vän som förtjänar Guld är min
älskade vän Gabriel Eurell. Han jobbade men han kom och hämtade mig efter jobbet.
Han var med mig. Och vet ni? Hans sällskap gjorde mig gladare. Hans närvaro var dyrbarare
än silver och guld för mig. Han är en äkta vän, och SÅ vad jag älskar honom.
Jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet, att han alltid finns där när jag behöver honom.

Det var allt jag ville nu. Godnatt folket.