Du som reser mig, jag litar på dig
Jag vet att saker tar tid. Jag vet att allt inte fixar sig
Motgångar är vår specialité, snart. Nä, men har du tänkt
Oj, hade inte tänkt skriva så mycket om just min vän men
precis på minuten, vilket man oftast vill. Jag vet att
jag måste ha tålamod. Sluta vara så ängslig.
Men jag kan inte hjälpa att känna den här enorma
saknaden inom mig. En inre saknad som jag inte stött
på tidigare, inte med dig. Trots att vi ses, vi pratar lite,
några få sms hit och dit, så saknar jag dig. Saknaden
försvinner inte. Och jag vet ju orsaken. Vet varför jag
saknar. Det jag inte vet är hur jag ska hantera det och
vad jag ska göra. :)
Motgångar är vår specialité, snart. Nä, men har du tänkt
på hur 'ofta' vi får motgångar? Blåsten kan vara så stor,
men ibland också så liten. Alltid har vi klarat oss från att
falla ner för klippan. Jag var rädd att vi var vid slutet.
Men du var så säker. Du sa att det behövdes tid. Jag säger inte
emot. Men hur lång tid? Orkar man vänta till dess att allt
är som det ska? Är vi där? :) Trots våra, oftast, missuppfattade
"gräl" eller liknande, inser jag att du är bland de bästa som
hänt mig. Du är den. Helt simpelt. Du är den som man inte finner
var som helst. Likt ett träd som är sällsynt, eller en blomart.
Växer inte runt hörnet, utan man måste leta och när man väl
finner den måste man "vakta" och ta hand om den med hela
sitt liv. Så är du för mig. Ja, jag saknar dig än.....
Oj, hade inte tänkt skriva så mycket om just min vän men
haha. Känner att hjärtat säger så mycket att jag inte får fram
det i ord. Jag känner så mycket, tänker så mycket. Jag älskar
att skriva av mig här i min blogg. Min blogg; min psykologi.
Nu när jag skrivit av mig lite grann kanske jag kan sova
med ett gott samvete. :)
Kommentarer
Trackback
