SamiraKarakurt

Människor är patetiska. Vi gör misstag. Vi sårar.

Vi ljuger. Vi manipulerar. Vi är våldsamma. Vi är otrogna.

Vi krossar hjärtan. Vi är tillräckligt dumma i huvudet att begå

Det är inte lätt att vara tonåring. Känslor som far upp och ner.

Ett humör som är okontrollbar. Oförstående. Ett beteende

som kan vara otroligt barnslig. Och dumma är vi.

Förstå att jag inte menar ALLA, men jag talar om tonåringar

i allmänhet. Jag vet att detta går att ändra på. Vi kan styra

våra känslor, vi kan påverka dem så att vi inte styrs av dem.

Jag vet att JAG inte behöver ha ett berg och-dalbane-liv.

Ändå beter jag mig precis som andra tonåringar, och "glömmer"

att jag har en Gud som är större än alla problem och bekymmer

och misstag. En Gud som är en stark klippa. Jag vet detta.

Varför gör jag skiten i alla fall? När jag kan be om hjälp...

Jag blir trött på mig själv. Oops, I did it...AGAIN.

Förlåt. "Vem säger du förlåt till?" jag säger förlåt till vänner som

tror på mig, till min Gud som ser mina hemliga brister, till mig själv

som sa att det ska bli en ändring. Att jag ska sluta. Psst.....hej skogen.

Jag är inte perfekt. Jag kommer göra fler misstag, jag kommer såra,

jag kommer skada mig själv igen...och jag kommer göra samma misstag

flera omgångar. "I need to make mistakes just to learn who I am",

men tydligen lär jag mig aldrig.

Jag skämms, men ändå inte. Jag ångrar, men ändå inte. Jag vill fortsätta,

men ändå inte. Jag vill börja om, men ändå inte. Jag vill mer, men ÄNDÅ INTE.