Why do I not listen to myself?
Jag är lite ledsen i ögat just nu. Det är kväll och jag är ganska
Jag har i många situationer "hört" mitt hjärta. Eller mina instinkter?
Näe asså, jag säger inte att det ALLTID är så, men det känns som
Nej, nu vet jag inte ens vad meningen med detta inlägg var...
trött, så det förklarar mycket det. :) På kvällarna kan man
bli helt sentimenal, deppig eller riktigt glad så att man är jobbigt-
glad. Jag däremot, är ledsen i ögat.
Jag har i många situationer "hört" mitt hjärta. Eller mina instinkter?
Hur som, jag har många gånger gått emot det, ignorerat det.
Och i slutändan har jag alltid ångrat att jag inte lyssnade.
Jag har många gånger sagt till mig själv att man inte kan lita
på människor (inklusive mig då jag också är mänsklig haha),
de sviker och sårar. De är inte trofasta. En dag kan de bara dra
och lämna en....så står man där, ensam kvar. Jag har många gånger
sagt till mig själv att jag bara behöver Gud som en vän, min allra
bästa vän, och sen kan jag ha bara vänner och lite bekanta.
Jag har sagt till mig själv att jag inte ska släppa in någon nära
inpå för det slutar alltid illa. "Du kan ha vänner Samira, men
bli inte för tajt med någon. Ha en gräns. Släpp inte in någon
allt för nära....låt ingen komma nära ditt hjärta. Ha ett avstånd.
Berätta inte allt för någon. Öppna inte upp ditt hjärta, du kommer
så småningom bli sårad." Ungefär så har jag sagt till mig själv.
Mm, det funkar...ett tag....sen träffar man någon, blir bra vänner..
pratar JÄTTEMYCKET med varandra...en dag har man knappt
kontakt och vet inte ens om den andre lever. Efter några år
kommer man över det, eller man lär sig leva med det, och man
växer upp och mognar. Sedan träffar man en till. The old
story....history repeating itself. Greeeat.
Näe asså, jag säger inte att det ALLTID är så, men det känns som
att jag är dömd, på ett sätt, fast jag vet att jag inte är det.
Det känns som att jag inte kan lita på någon annan förutom Gud
därför att Gud är trofast. Jag är fortfarande rädd att släppa in
människor. Jag är SÅ rädd att bli lämnad ensam och sårad.
Jag kan såra jag med, jag vill inte, men jag är lika mänsklig
som alla andra. Jag gör fel.
Nej, nu vet jag inte ens vad meningen med detta inlägg var...
Jag tappade tråden totalt. Antar att jag bara ville få fram att
jag är trött på människors beteende och att jag än idag är
rädd att ha för nära vänner.....jag funderar på om det var ett
misstag att släppa in vissa personer så inpå mitt hjärta.
Var det ett misstag?
Kommentarer
Postat av: Lina
Jag kan ibland (okej, väldigt ofta) känna precis samma sak. Jag har genom åren lärt mig att inte låte människor komma för nära. Men vet du? Ibland GÅR det. Man måste bara riva lite murara. Det kan ta ett tag och det är svårt med alla tunga stenar. Men om man inte ger upp på vägen så går det tillslut.
Om jag någonsin bara lämnar dig som "de där andra", spring då ikapp mig och och slå mig på fingrarna!
Trackback
