SamiraKarakurt

Det känns som allt och alla är emot mig! Helt och hållet. Jag förstår ingenting längre.
Jag känner mig ganska lost för tillfället, känner mig totalt som en korkboll, en tölp.
(Det är säkert precis vad jag är, eller hur?- Jo men visst.)
Allt känns upp och ner, och allmänt konstigt. Saknad hit och dit, tjafst här och där.
Tårar lite då å då, eller ska jag säga, de tårar som Vill krypa fram.
Ja! Jag vill bara gråta just nu, gråta så att allt är över.
"Och jag önskar med hela mitt inre att DU var här! Snälla kom bara.."
Jag hatar den här känslan. Känslan som visar att Allt är tvärtemot det som känns Bra.
Här sitter jag och känner mig som ett fån, men är det verkligen bara mitt fel?
Kanske inte, det vet jag inte än..men det vill jag få svar på.
I sådan här lägen tar jag alltid på mig skulden och säger att allt är mitt eget fel.
Men med tiden har jag börjat lära mig att inse att allt faktiskt inte är mitt fel.
Det kan vara något annat, eller någon annan.
Bara för att jag känner så här, känner jag även att jag till viss dels mår bra.


Nu sitter jag och lyssnar på min goda vän Michel. Jag älskar hans låtar.
Han är så begåvad när det gäller rapp..tänker även på hur orättvist livet kan vara.