Saknad.

Saknaden kommer aldrig att försvinna. Jag har insett det nu.
Jag måste lära mig att leva med tanken att jag aldrig kommer
att få se dig mer, aldrig få krama och prata med dig. Aldrig.
Nu när jag såg en bild på dig kände jag hur saknaden fyllde
mitt inre och jag rös till. Jag rös till på det sättet då huden blir
knopprig....prickig med andra ord. Jag saknar dig än, föralltid.
Du var så mycket för mig, du var en slags förebild. En stark
kvinna, ett starkt hjärta....tills döden tog livet ifrån dig.
Jag önskar innerligt att det aldrig hände. Hjärnblödningen.
Kanske hade mitt år sett annorlunda ut, kanske hade jag
varit gladare. Kanske hade årets julafton blivit bättre. Kanske.
Jag var inte beredd. Det kom så plötsligt. Ena dagen var du
vid liv, andra dagen borta föralltid. Smärta, panik, tårar.
Vad gör man?

Lite mer än ett år har nu gott, och jag kan
vissa dagar tänka på henne med ett leende, men sen finns
det vissa dagar jag bara vill gråta. Jag känner mig som ett
barn. Ett barn som inte vet bättre än att bara gråta så att man
inte har någon röst kvar. Min underbara och fantastiska
moster som jag älskade djupt. Hon var mer än bara moster.
När jag var liten var hon en av mina bästa vänner. Vi var nära.
Jag tänker, jag saknar, jag älskar. Alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0