SamiraKarakurt

Gårdagen var jag med Niclas, vilket då var alla hjärtans dag.
Och nej, vi är inte ett par, vi dejtar inte och är inte kära för den delen heller.
Vi är simpelt bara goda vänner som gillar att umgås mycket med varandra! :)
Amen to that! Haha. Vi åkte till arlanda flygplats, bara tog det lugnt.. kollade på plan.
När vi väl gick där så var det en kille framför oss, kort, knubbig, utländsk.
Han kollade lite mycket på oss, sedan gick vi åt samma håll som honom.
Vi tänkte ju inte på det, men sen stannade han och detta var vår konversation;
Han: Ursäkta. Jag har en konstig fråga, men är ni två ett par?
Jag och Niclas: Eh nej.
Han: Okej då skulle jag vilja ge dig det här...
Han gav mig en lapp där han frågade om jag ville fika och fick hans nr!!!
Helt galet! Aldrig varit med om något sånt innan. Haha. Niclas skrattade,
jag skrattade.. det var kul! Kände mig lite smickrad. Men såklart tänker jag inte ringa honom,
för han är inte kristen (tror jag) och inte min stil.
AAAh allt galet händer när jag umgås med Niclas!
Hur som helst, sen fick vi för oss att börja Gå hemåt...vi gick ca 2 km,
till en busshålsplats där Sarah sedan skulle komma och hämta upp oss.



Här är Niclas i väntan på att få skjuts hem :)

På kvällen var vi hos Rebbeca först, det var chill.
Ännu senare så drog vi till Tommy (Tvärvägen), där slappade vi mer.
Men SEN! Sen hände det... igen. Suck.
Jag kände igen något, det var en obehaglig känsla och jag började få panik.
Jag visste hur det hela skulle sluta för det har hänt mig förr.
Pulsen började slå fortare, jag skakade, händerna var kalla, jag frös
men huvudet var varmt. Käken darrade och jag var frånvarande.
Lägenheten var inte så liten men i min värld var den det och jag kunde inte andas.
Jag hatar det här! Att det bara ska komma mitt i allt så där...hemma hos någon annan!
Sebastian skjutsade hem mig och fick panik i bilen men försökte att inte visa det.
De sa hejdå och jag fick knappt ut ett ord när jag sprang ut ur bilen.
Och sedan sprang bakom huset bort från de andra och suckade...försökte andas.
Gick och la mig gråtandes men till slut fick jag kontroll över mig och somnade.

Usch det var inget roligt alls. Jag skämms faktiskt. Att det händer mig, oväntat.
Jag tänkte "De måste tro jag är dum i huvudet på riktigt" något liknande i alla fall.
Det gör ont i de stunderna, det trycker i bröstet, allt känns litet och du får inte luft!
Tänk dig att någon gör stryptag på dig fast om dina lungor.. du skulle få panik!
Så känns det för mig varje gång jag kommer så långt...tror det heter ångestattack.
Eller är det panikattack? Kan det heter panikångest? Vet inte.
Nu ber jag bara till Gud att han hjälper mig igenom allt.
Klarar inte detta på egen hand. Jag är liten i mig själv, jag behöver hjälp.