Göm mig.

Mitt inre vill sova. Det yttre vill försvinna. Tröttheten hinner alltid ikapp.
Det gör så otroligt ont inom mig, vet inte vad jag ska göra.
Vet inte hur jag ska börja...jag behöver hjälp.
Sanningen är den att på offentliga platser drar jag fram ett leende,
jag låtsas väldigt mycket. Låtsas vara någon jag inte är.
Mitt riktiga jag, den riktiga Samira gråter egentligen. Det gör så ont!
Vill härifrån, vill bort från allt och alla...(Förutom från dig. Hos dig trivs jag)
Det psykiska måste jag göra något åt, det kan inte fortsätta på det här viset.
När ena stormen precis lagt sig ned så kommer den nästa...jag fallar.
Faller ned på knäna för att jag är så svag, har inte kraften att stå upp.
Lämna mig. Göm mig. Döda mig.  Jag orkar inte.
Så känner jag. Jag är dock så tacksam för att jag har en vän.
En vän som verkligen finns till hands, som lyssnar, som stöttar.
(Du är bland det bästa, bland de snällase jag vet!)

Behöver Jesus, ja, Han är min klippa. Min starkhet.
Med Honom kommer jag klara mig.
Så småningom tar jag mig upp.

Men förtillfället.......göm mig. För bort mig från verkligheten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0