SamiraKarakurt

Efter min mosters bortgång kom på jag fel spår. Jag vandrade på en ostabil väg.
Jag var inte där min räddare var. Jag höll Honom inte i handen- jag var otrygg.
Rättare sagt, jag kände min otrygg och ensam. Men jag kom upp på fötterna igen.
Tack vare min vän som stöttat mig egentligen år efter år.
Jag var gladare, lyckligare trots svårigheterna. Jag vandrade med Gud helt enkelt.
Men där jag är idag är det inte en rak väg jag går på. Den är krokig och jobbig.
Jag snubblar över grenar och stora stenar hela tiden. Det gör ont.
Jag ser inte allt lika tydligt längre, jag går in i träd, slår i huvudet- smärta.
Ensam men stark tror inte jag på. Man behöver någon vid ens sida.
Jag har inte levt så som jag levde mitt liv innan. När bad jag senast?
När sjöng jag lovsång ensam i min kammare senast?
Visst jag har öppnat munnen, lite si så där i kyrkan.. men hemma då?
För att ha en stadig relation med någon krävs det att man umgås!
Inte bara i kyrkan eller skolan, utan hemma också. Vart gick det fel?
Vad hände med mig? Jag blev svag och mentalt trött...då ger jag upp?
Nej, jag tänker inte ge upp, hur svag och ledsen jag än må vara!
Jag vandrade med Gud, men vad hände på vägen?
Jag känner för varje dag som går hur trött jag är och att jag inte mår bra.
Någonting måste ske, det kan inte fortsätta så här. Måste ta mig i kragen..
Mitt inre det gråter, mitt hjärta det blöder. Jag behöver dig Jesus..
Jag är ingenting utan min tro, jag är ingenting av mig själv.
Funderar dag efter dag på vad som hände...varför slutade jag be?
Jag vill inte leva så här. För dumma saker kommer in i mitt huvud.
Det är jobbigt och distraherande. Jag vill inte fejka ett skratt eller leende.
Vill vara lycklig på riktigt! Känna äkta glädje. Jag vet vad jag måste göra.
Han väntar, Han går ingenstans...det är upp till mig.
Frågan är inte om, utan när jag ska öppna min mun och prisa min Herre.

Jag ska ta mig upp till ytan igen. Den här främlingen ska bli Samira igen.