SamiraKarakurt

Som en tonåring får man uppleva livet som en berg-och dalbana.
Känslor som blossar upp och känslor som dör. Man kan lätt bli kär,
lätt bli ledsen, arg, frustrerad men också bli superglad! Ena stunden är
man lycklig, och andra studen så kan man sitta i ett hörn gråta över att
livet är hemskt. Ja livet är helt enkelt upp och ner.

Jag anser mig själv som en tonåring trots att jag är 18. Jag är lillvuxen.
Jag har varit med om så otroligt mycket, både gott och ont. Jag har inte
alltid tyckt om livet och allt som tillhör, men det har jag mig starkare.
Alla motgånger som jag har stött på och som fått mig på fall har i slutändan
gjort mig stark! I dagens läge hanterar jag saker och ting på ett bättre sätt
än vad jag brukade. Idag ber jag faktiskt över saken och om jag har bråkat
med någon, eller bara hamnat i en tvist med någon så tar jag tag i det.
Jag tar tag i personen i fråga och reder ut det!
Nu är jag i en sådan situation där jag förmodligen måste ta tag i några få
personer och reda ut lite saker, för att det inte ska bli värre.

Jag vet inte vad jag känner just nu. Jag är osäker och rädd. Jag vet att jag måste
ta tag i två personer men jag orkar egentligen inte. Jag vill men jag vill inte.
Jag orkar inte leva ifrån er (i alla fall inte dig, du, min vän i livet)....
Nej så det är bäst att bara prata igenom allt. Om jag inte vill leva så här
så är det bara att ta mig själv i kragen och gå fram....annars får jag acceptera och
gilla läget!