Det liksom sticker till sådär lite lätt....
Okej, ska försöka skriva så att man förstår, försöka
formulera mina känslor och tankar till ord. Om jag inte lyckas
så struntar jag i det, för detta är för mig, så att jag kan få skriva ut.
Jag är glad, på ett sätt, att allt löste sig. Att den tragiska sagan
fick sitt lyckliga slut. Det blev liksom, bra. Mycket skratt, skämt,
mer prat m.m. Inte lika mycket tårar och besvikelse och ångest.
Det gör mig glad. Verkligen. Från djupet. Men. Ja. Det sticks till
i hjärtat också, helt ärligt. Därför att jag inte är den enda som
känner som jag gör. Det är många med massa känslor liksom.
Låter flummigt, men kan inte skriva detaljerat.
Att jag inte kan skriva exakt vad jag vill tar emot så otroligt.
Speciellt när jag ser hur andra kan skriva saker öppet....
Om jag kunde skulle jag göra det, visa min uppskattning och
tacksamhet. Min kärlek. Men jag kan inte! Jag är nog den som
aldrig kommer kunna göra det heller. Och vice versa.
Att se andra skriva en massa, de säger hur de tycker. Att de
saknar. Att de gillar. Att de älskar osv. Det liksom sticker till
sådär lite lätt...
Det känns som att på grund av den jag är så kan det aldrig
bli som jag vill. Aldrig som det är med de andra. Det kommer
alltid att vara speciellt på något vis. Vi får behandla det annorlunda.
När jag ser bilder vill jag fälla tårar. Det kan göra så ont;
både av glädje, för allt det goda, men också med sorg över
att min dröm är egentligen bara slöseri med tid.....
Kommentarer
Trackback
