It's just the way it is.

Jag är jag. Jag är Samira. En brutta på 18 bast....
Jag är en glad tjej (eller jag brukade vara det),
jag skrattar oftast väldigt mycket (eller jag brukade göra det).
Jag är på sätt och vis klok, enligt min dåvarande psykolog-
(eller jag brukade vara det). Jag är en stark tjej-
(eller jag brukade vara det)
Jag brukade massa saker förut, idag är jag en annan tjej.
Men ändå fortfarande....mig. Är jag mig själv?
Jag brukade vara mitt riktiga jag med dig.
Idag vet jag inte vem jag ska vara. Är jag olika
med olika personer?
Jag brottas med mig själv. Jag vet vad jag innerst inne vet,
och jag vet vad jag egentligen vill. Men det jag vill det förmår
jag inte att göra, eller, det gör jag inte helt "enkelt" och det jag
faktiskt inte vill, det gör jag.... Varför är människan så här,
som den är?

Många frågar vad som står på. Många frågar "Hur mår du Samira?"
"Är du okej? Vad har hänt?" Frågor som vi ställer varje dag till varandra
men som för mig är så djupa. Jag kan inte berätta, men kan heller inte
ljuga. Mitt svar är alltid "Okej. Jag klarar mig" (vilket jag i slutändan gör).
Så djupa frågar som jag inte har tid att svara på. Som jag inte vill svara
på, tror jag. Jag gör det när jag känner att jag kan. För en dag önskar jag
att jag ska slippa höra just dem frågorna. EN dag. Allt jag begär.
Jag kan vara ledsen, men jag kan också vara glad. Samtidigt.
Jag må vara ledsen över en person eller en sak, men jag kan
samtidigt vara glad över andra personer eller andra saker.
Jag är inte deprimerad. Jag är bara en vilsen tonåring som håller
på att växa upp, håller på att bli vuxen. Jag vet inte vem jag är.
Men den dag, ska jag hitta den jag är. För jag vet vem jag är
när jag är hos dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0