När det svider till liksom.
Har ni varit med om att sakna någon så mycket att det
fysiskt gör ont? Då förstår ni min känsla. Den här innerliga
saknaden jag känt i flera månder börjar ta på krafterna...
Vet inte vad jag ska göra, för det vad jag än gör så verkar
det inte hjälpa. Jag kan bara vara. Vara med smärtan.
Smärta? Ja, smärta. Det gör ont nu, det har gått för långt.
Jag känner en saknad för en del människor. Ibland tänker
jag extra mycket på min moster som gick bort 10 september
2008. Tre år har gått fort. När jag tänker på tiderna vi haft
tillsammans, i Finland och här, alla våra skratt och knäppheter.
När hon en sommar, då jag besökte henne i Finland, puttade
ner mig i sängen och låg på mig och omfamnade mig....
När jag tänker på vad som orskade hennes död. Jag saknar.
Eller vissa vänner som har "gått bort", de är vid liv men inte
med mig. Vi som brukade prata varje dag, vi som smsade
ofta, pratade i telefon, umgicks... vad hände? Flera vänner,
inte bara en person. Jag vet i alla fall fyra eller fem personer.
Det är tragiskt. Dessa var inte bara vänner som bekanta, utan
VÄNNER. Fanns där för mig, jag fanns där för dem. Sanna vänner.
På den tiden åtminstone. Ah, jag saknar.
Det gör ont i mig, för att saknaden växer. Det har inte omvandlats
till längtan eftersom att jag vet att det aldrig kommer bli som förut.
Möjligtvis för en viss person. Där kan jag känna båda sakerna.
När det svider till liksom.... :) Men jag klarar mig.
Kommentarer
Trackback
