Vem är jag liksom? Samira? Hallå?
Folk känner till mig som Samira- kristna tjejen som
hänger i kyrkan. Hon som är så "Gud-aktig" Ja...
Jag kanske är tjejen som bekänner sig som kristen,
som inte har sex innan ett äktenskap, som faktiskt fortfarande
ÄR oskuld (there, I just said it!), hon som inte festar som alla
andra, eller dricker. Jag har en stämpel i pannan. Folk
blir chockade när jag har KUL. När JAG går ut på krogen.
Jag vill inte! Asså. Jag vill inte ha en stämpel på mig,
varken som avfällig, ljummen eller värsta Gud-nörden.
Vill bara vara. Försöka hitta mig själv, i min egen takt;
utan att försöka vara som någon annan.
Jag blir förvirrad av mig själv, ärligt talat :)
Samtidigt som jag byggt det här s.k. hårda skalet
så är jag fortfarande så sjukt sårbar och är lätt att
ta sönder. Samtidigt som jag kan "sluta" bry mig,
just like that, och bara gå min väg, så blir jag sårad
ganska lätt. Jag vet inte vad jag går igenom just nu, haha
men, allt som möter mig, alla konvensationer/diskussioner
eller vad folk än säger, så tar mitt hjärta åt sig hur lätt som
helst. Det kan vara hur liten sak som helst, men är ändå
vikigt för mig... och jag kan bli, mer eller mindre, sårad.
SAMTIDIGT som jag på ett sätt inte bryr mig. Det är som att
jag trycker ner allt och stänger igen det. :) Inte bra i längden
jag vet. Men ändå.
Jag vet varför jag är som jag är. Och varför jag tar mina
beslut, dåliga eller bra. Jag vet orsakerna till dessa känslor.
Det värsta är, att det finns inte så mycket jag kan göra efter
dessa försök. Och speciellt när det inte är ömsesidigt.
Kommentarer
Postat av: angelica
åh du är inte ensam om att känna dig som stycke 2! Och du, du ska bara fortsätta vara den fina personen du är och skita i vad alla andra tycker och tänker!! <3
Postat av: Lina
Känner likadant typ :P
Trackback
