SamiraKarakurt

 

Jag tror att många av oss tror att vi har all tid i världen. Vi har all tid i världen att resa sen, all tid i världen att börja träna sen, all tid i världen att reparera den där relationen, sen. Tror vi ofta tänker att vi ska göra eller säga det där SEN. Men sen kanske är för sent. 

 

För en tid sedan, eller rättare sagt två månader sedan vändes min värld helt upp och ner. Det var dagen innan jag skulle åka till New York. Jag vaknade den lördagen, kollade youtube-klipp om vad man kan göra i den berömda staden. Jag var spänd och taggad som bara den. Sen fick jag ett samtal, det var min syster som ringde. Tyckte det var så konstigt för jag visste att mamma var och hälsade på henne (i Eskilstuna), "varför ringer hon mig då?" tänkte jag. Samtidigt hann jag tänka att hon kanske ville fråga om min resa. Det var ett helt annat samtal än jag förväntat mig. Inom loppet av en minut så vändes allt upp och ner. Jag hörde min systers röst, hennes ord formulerade "mamma ligger på akuten". Det brast. Inom en timme satt jag och min bror i en bil på väg till Eskilstuna och ett tag gick bilen i 160 km/h. Mamma hade åkt in för hjärnblödning. Det värsta som kunde hända, enligt mig. Nio år tidigare förlorade mamma sin syster i hjärnblödning, vi miste en älskad moster. Och det här hände igen men det var min mamma denna gång. MIN MAMMA. 

 

De tankar som kom till mig under den lilla bilresan och under all tid vi spenderade i väntrummet helt hjälplösa, var allt jag borde gjort med mamma, alla saker jag skulle ha sagt för länge sen. Två dagar innan hade jag tänkt att hämta en resväska, men gjorde det inte. Jag skulle ha mött henne i centrum, men valde att gå hem. Jag skulle dagen efter hem till henne för att hämta väskan och hälsa på innan hon åkte till min syster, men jag var för trött så stannade hemma. Och rätt som det var låg hon på akuten och jag hälsade aldrig på henne. Jag stod vid hennes säng på IVA och grät och berättade för den som hörde att jag skulle bara ha gått hem till henne. Jag skulle bara det här och det där. Jag skulle bara ha sagt att jag älskar henne....

 

Två månader senare kan jag skriva detta. För idag är hon på bättringsväg. Hon överlevde det hemska. Hon vaknade. Min mamma som är en kämpe, vaknade. Idag återhämtar hon sig och när jag har hälsat på henne har jag sagt flera gånger att jag älskar henne. Men jag hade inte all tid i världen. Det hade kunnat gå åt andra hållet, vilket det nästan gjorde. Jag höll på att förlora någon som betyder så oerhört mycket för mig och jag tog henne för givet. 

 

Vi har inte all tid i världen. Vi behöver säga till våra nära och kära vad vi känner, vi behöver berätta för de vi älskar att vi älskar dem. Vi behöver säga våra förlåt, och vi behöver förlåta. Vi behöver göra det vi drömmer om, det vi älskar, det vi tycker om- för vi kanske inte har morgondagen. Efter den här händelsen har jag förstått verkligen att ingenting här på jorden är säkert. Att vi behöver förvalta det vi har på ett bra sätt.