SamiraKarakurt

 

Jag tror att många av oss tror att vi har all tid i världen. Vi har all tid i världen att resa sen, all tid i världen att börja träna sen, all tid i världen att reparera den där relationen, sen. Tror vi ofta tänker att vi ska göra eller säga det där SEN. Men sen kanske är för sent. 

 

För en tid sedan, eller rättare sagt två månader sedan vändes min värld helt upp och ner. Det var dagen innan jag skulle åka till New York. Jag vaknade den lördagen, kollade youtube-klipp om vad man kan göra i den berömda staden. Jag var spänd och taggad som bara den. Sen fick jag ett samtal, det var min syster som ringde. Tyckte det var så konstigt för jag visste att mamma var och hälsade på henne (i Eskilstuna), "varför ringer hon mig då?" tänkte jag. Samtidigt hann jag tänka att hon kanske ville fråga om min resa. Det var ett helt annat samtal än jag förväntat mig. Inom loppet av en minut så vändes allt upp och ner. Jag hörde min systers röst, hennes ord formulerade "mamma ligger på akuten". Det brast. Inom en timme satt jag och min bror i en bil på väg till Eskilstuna och ett tag gick bilen i 160 km/h. Mamma hade åkt in för hjärnblödning. Det värsta som kunde hända, enligt mig. Nio år tidigare förlorade mamma sin syster i hjärnblödning, vi miste en älskad moster. Och det här hände igen men det var min mamma denna gång. MIN MAMMA. 

 

De tankar som kom till mig under den lilla bilresan och under all tid vi spenderade i väntrummet helt hjälplösa, var allt jag borde gjort med mamma, alla saker jag skulle ha sagt för länge sen. Två dagar innan hade jag tänkt att hämta en resväska, men gjorde det inte. Jag skulle ha mött henne i centrum, men valde att gå hem. Jag skulle dagen efter hem till henne för att hämta väskan och hälsa på innan hon åkte till min syster, men jag var för trött så stannade hemma. Och rätt som det var låg hon på akuten och jag hälsade aldrig på henne. Jag stod vid hennes säng på IVA och grät och berättade för den som hörde att jag skulle bara ha gått hem till henne. Jag skulle bara det här och det där. Jag skulle bara ha sagt att jag älskar henne....

 

Två månader senare kan jag skriva detta. För idag är hon på bättringsväg. Hon överlevde det hemska. Hon vaknade. Min mamma som är en kämpe, vaknade. Idag återhämtar hon sig och när jag har hälsat på henne har jag sagt flera gånger att jag älskar henne. Men jag hade inte all tid i världen. Det hade kunnat gå åt andra hållet, vilket det nästan gjorde. Jag höll på att förlora någon som betyder så oerhört mycket för mig och jag tog henne för givet. 

 

Vi har inte all tid i världen. Vi behöver säga till våra nära och kära vad vi känner, vi behöver berätta för de vi älskar att vi älskar dem. Vi behöver säga våra förlåt, och vi behöver förlåta. Vi behöver göra det vi drömmer om, det vi älskar, det vi tycker om- för vi kanske inte har morgondagen. Efter den här händelsen har jag förstått verkligen att ingenting här på jorden är säkert. Att vi behöver förvalta det vi har på ett bra sätt. 

 

 

Detta med utseende. Att räcka till. Att vara perfekt. Att vara den snyggaste. Att vara sexig nog. Vilken press. Vilken ångest när man inte når målen. Vilken tomhet på insidan. Vad onödigt.

 

Jag kom in på en mans instagram där han skrev om hur mycket han älskade sin fru, sin kurviga fru. Han beskrev att han älskar henne trots hennes bristningar, låren som inte är smala och tajta, magen som dallrar lite. Han fick mycket kritik tydligen. Men jag älskade inlägget. För han hade en bra poäng, en uppmuntran till kvinnor som tror att de inte räcker till, kvinnor som har en helt fel bild. Och till killar som har en helt fel bild av kvinnor. Jag ska citera. 

 

 

Många har en förvrängd bild av hur kvinnor ser ut, och män för den delen. Vi förväntar oss så mycket av varandra att vi glömmer det som räknas. Män, ni tror många gånger att alla vi kvinnor har stora, perfekta byst. Stor och fast rumpa. Att vi ser ut som de gör i filmerna, helt drömmigt perfekta och sexiga. Vi kvinnor, vi förväntar oss många gånger att män ska ha en extremt vältränad kropp och bära Calvin Klein, och kanske vara lite oljiga, så där sexigt som magasiner visar. Verkligheten ser inte ut så. Verkligheten är oredigerad. Jag blev så uppmuntrad av den där mannens instagram, för jag är inte den slanka Cosmopolitan modellen och vill inte sträva efter det. Det är så många gånger killar tittat på mig, antingen för de tycker att jag bär några kilo för mycket och skrattat åt mig, eller tittat på mig som om jag var med i Playboy. Båda hållen påverkar. Det ena sårar och det andra nedvärderar helt. Men det riktiga och värdefulla är ju på insidan- mitt hjärta, som många bara passerat. 

 

 

Dags att sluta sträva efter en bild som är nästan omöjlig att nå. Den där strävan som bara bryter ner oss. Vi behöver börja älska oss, för allt vad det innebär. För varje bristning eller kilo, för varje magruta eller degmage. Vi behöver älska dem vi är, och det NU. You guys, don't ever fool yourself by thinking you have to fit a certain mold to be loved and appreciated. We're perfectly not perfect.

Går ditt liv vidare, eller fastnar du i det gamla? Ser du det som är framför dig eller blickar du bara bakåt? 

 

Jag upplever det ofta att vi, människor, vill vara kvar i det vi känner igen, i det vi finner bekvämt. I det som varit. Inser vi att det finns så mycket mer framför oss än i det som förr har varit? Det här är tankar och funderingar hos mig- jag behöver skriva av mig. 

 

Jag vet inte om dig, men jag är den här typen av person som gillar att ha saker och ting precis som det är. Mitt mönster, min bubbla, my comfort zone. Jag vill inte att allt ska förändras så mycket- jag gillar nu. Inte sen, utan så som det är nu- oförändrat. Jag har svårt för stora förändringar, det skapar en ångest hos mig, kaos i mitt huvud och en orolig mage. Jag vet att jag kan bryta ihop om för mycket saker sker och förändras samtidigt. Det är så jag är. Jag är skapad så. Eller? Behöver mitt liv verkligen vara så? Ska jag alltid vara rädd för det okända? Ska jag alltid behöva bryta ihop? Nej. Jag tror inte att jag föddes så, jag tror det har med miljö och uppväxt att göra, vilket betyder att jag kan förändra det. Likaså du. Vi. 

 

Det är så farligt att leva i det gamla, att bara blicka bakåt. Tänk om man gjorde det när man körde bil. Det är ingen som gör det för alla vet att det är livsfarligt, alla vet att man måste kolla framåt för att ta sig dit man ska. Livet fungerar på samma sätt. Vi måste se framåt, gå mot det nya, gå mot det framtiden har att erbjuda. Att bara gå vidare helt enkelt...

 

Vid något tillfälle behöver vi acceptera att livet förändras, och det hela tiden. Sluta älta det som en gång varit. Jag jobbar fortfarande på det- att förändra mig själv och mitt tankesätt. Acceptera att livet kommer se annorlunda ut och vara okej med det. Jag har lärt mig att inte leva i förnekelsen om att förändringar är jobbigt men också lärt mig att handskas med det. Att inte hela min värld går under om min vardag vänds upp och ner en dag. Jag tvingar mig själv till att göra och ta ansvar för det jag upplever som obekvämt- för att inte fastna i livets gamla och trånga mönster. Det om något gör mig rädd. Jag har valt att gå vidare från det som gör ont i mig och det som sårat mig förut. Jag har valt att gå vidare med mitt liv därför att jag tror att det bästa ligger framför. Frågan är, går ditt liv vidare? 

 

Livet är så långt ifrån perfekt. Livet kommer kasta oss omkull, förr eller senare. Ingen kommer gå här helt oberörd, men det är okej. Det handlar egentligen inte så mycket om VAD som hänt. Det handlar mer om hur vi hanterar det. Det handlar om en inställning, en tanke, handlar om hur vi reser oss upp. Att vi reser oss upp efter varje fall. DET räknas.

 

Efter varje tuff omständighet kan man välja att lära sig något eller så kan man sätta sig själv i en situation där man blir uppäten infrån. Ett val. Jag har personligen valt att alltid ställa mig upp. Jag har själv varit med om sjukt tuffa saker. Jag har exempelvis mist en person som stod mig nära, någon jag älskade så mycket. Jag har gått igenom tuffa perioder i relationer. Jag har blivit mobbad igenom nästan hela lågstadiet. Jag har haft det svårt i skolan med läxor och plugg. Jag har varit djupt deprimerad i högstadiet. Jag har sen barnsben fått kämpa mig fram här i livet. Den gemensamma nämnaren i alla dessa år har varit är att jag aldrig gett upp. Jag slutade aldrig.

 

Jag har samtidigt i alla år haft helt fel inställning till livet. Jag tyckte det var så orättvist att allt hände mig. För jag var med om så mycket mer än det jag skrivit om. För jag tänkte att det alltid skulle vara struligt. Varje nyår har jag haft en klump i magen och ångest i bröstet. Nästa år skulle ändå bli kaotiskt på något sätt, tänkte jag. I år, 2016, ändrade jag min attityd och inställning. Och jag sa till mig själv "Det här är mitt år!". Inget och ingen ska få ta det ifrån mig. Det här är året då jag ger livet en revansch! Hur? Genom att välja livet. Genom att vara tacksam. Att njuta av det lilla. Genom att välja glädje. Inget ska få trycka ner mig mer. Jag reser på mig med huvudet högt och omfamnar det som kommer emot mig. I och med min nya inställning så förändrades även min bild av mig själv. Jag började älska mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förr. Jag började volentära i min församling och gjorde den till mitt hem. Och det förändrade också mig och gjorde mig mer positiv. Jag blev glad på ett helt nytt sätt. 

 

Res på dig! REVANSCH! Ta tillbaka det som togs ifrån dig! Låt inget trycka ner eller trampa på dig. Ge igen!

 

 

Nu sitter jag här med massa tankar igen....

Jag tänker ofta på hur vi vuxna beter oss ibland. Det här med relationer alltså. Vi lär barn i tidig ålder hur man ska

vara mot andra. Vi lär dessa små kottar att "klappa fint" på kompisen när de drar i håret, vi lär dem att vänta på sin tur, att dela med sig av det man har. Vi lär dessa små redan på förskolan hur man pratar med varandra, att man säger snälla ord, att man lyssnar på den andra. Vi lär dessa barn så mycket. Ändå sitter jag här och undrar hur vi faktiskt beter oss. Ofta säger vi en sak till andra och handlar helt tvärtom. Vi kan sitta en kväll och ge råd till våra vänner om relationer och handlingar, och kvällen efter gör vi något helt annat. Varför? Är det så svårt att 'walk the talk'? Vi säger ofta "vi är bara människor. Vi felar. Vi gör misstag..." Ja. Det stämmer, eftersom vi är operfekta. Men det ger oss inte rätt att bete oss hurdan vi vill. Bara för att vi har den kunskapen om oss kan vi inte bete oss som shitty people och komma med ursäkter som "jag är bara mänsklig".

 

Äg dina handlingar. Ditt beteende beror inte på någon annan. Endast DU bestämmer hur du ska behandla andra och hur du ska agera. Ta ägandeskap över dina egna handlingar, kom inte med ursäkter. 

 

Vet du vad som är attraktivt? En människa som känner sig själv och tar ansvar för sig själv. En människa som håller det den säger. En sådan person går att lita på. Det är attraktivt.

Det sägs att barn gör som vi gör, inte som vi säger. Kanske att vi borde tänka mer på hur vi faktiskt handlar. Att inte bara snacka om hur vi människor bör vara, utan att faktiskt göra det vi säger. Jag ska i alla fall göra allt i min kraft för att handla efter mina egna råd. Att ta ägandeskap över mina handlingar, och vara vännen som någon verkligen behöver, och kan lita på. Därför att jag vill vara den bästa versionen av mig.

Hur vill du vara?

 

För ungefär 4 månader sen tänkte jag på bloggen och ville skriva. Nu sitter jag här i min nyköpta soffa i min nyrenoverade lägenhet och lyssnar på One Directions nya album. 

 

Min resa.
Allt började när jag var 18 år. Jag kände så starkt att jag ville flytta hemifrån. Min plan var att jobba och resa efter studenten. Det var en dröm. En dröm som aldrig blev sann. Jag fick aldrig jobb.  2012 fick jag ett vikarejobb på min nuvarande arbetsplats. April 2014 fick jag min heltidstjänst. När jag fick tjänsten bestämde jag mig för att spara ihop till en handpenning och köpa en lägenhet. Från första lön la jag undan 10 000 kr fram till mars året därpå.  Jag har alltid haft så dålig diciplin. I allt. Men då bestäme jag mig och jag rörde inte en enda krona när summan växte till 20 000, 50 000, 100 000... Under den här tiden kunde jag ha kvar max tusen kr att leva på. Jag fick offra mycket pga detta. Jag fick säga nej till mycket. 

 

Att spara pengar på det här sättet skärpte mig. Jag lärde mig att jag kan om jag vill. Jag var målinriktad och jag gav inte upp. Jag lärde mig under den här tiden att det handlar mycket om prioriteringar. Vad är prio ett för mig? Och att inte lyssna så mycket på vad andra kanske säger. Att gå på bio var aldrig ett prio för mig. Prio för mig var alltid att ge mitt tionde först och främst. Det var inget att kompromissa på. Att betala de räkningar jag hade var prio två. Ingen snack om saken. Prio tre var att lägga undan 10 000 kr. 

 

Inget var enkelt. En kväll minns jag att jag stod gråtandes i duschen för det kändes ekonomiskt tungt, men jag gav inte upp för det. Jag hade en dröm som var större än ekonomisk börda, som var större än hinder.

 

Under renoveringen lärde jag mig inte bara om hur man spacklar och limmar fast renoveringstapet eller lägger golv. Utan jag lärde mig att det tar TID. Att jobba heltid och sedan jobba i lägenheten  tog all kraft och energi jag hade. Det tog många månader för mig att flytta in. Tålamod och stark vilja var mina största verktyg.  Det tar tid att renovera och det är okej.  Jag jobbade bokstavligen i blod och svett och tårar. Oh vad jag var arg när jag målade taket, eller hur bröt ihop när jag tapetserade eller fick sår på mina händer. INGET har varit lätt. Allt har varit hårt arbete och fokus, och diciplin. Och offer. Från början till slut. 

 

Min resa har varit lång. Jag har mått dåligt därför att jag levde i en otrolig stress under en lång tid. En sak jag aldrig lärde mig var att andas ut och vila... Men nu är jag här! På andra sidan av hela min process och är nöjd. Jag har 0 kr på kontot efter att jag köpte min soffa men jag är nöjd, för jag vet att jag klarar mig. Jag har det jag behöver för just nu.  Jag är glad men trött. Jag mår bra men helt slut. 

 

Jag hade inga som helst erfarenheter när jag påbörjade detta men är rikare nu. Om du har en dröm som känns omöjlig så läs mitt inlägg igen. Du kan om jag kan. Spelar ingen roll vad det är egentligen. Just put your mind to it, and DO IT.

One day, sooner or later, you will meet someone, a friend, a lover or partner, someone who will change your whole world. Things will never be the same again, you will change. And you can't imagine a life without that person now. That someone is a part of your everyday life. That person will change the way you see things. I'm speaking of that someone who will bring out the best of you, the best version, but also brings out a side of you you had no idea existed. I'm writing about that someone who will make you laugh like you haven't before, that someone who will make you feel alive. But also, naturally, make you show the vulnerable side. The real you, the one who cries sometimes. This someone is going to, at some point, make you so mad you want to hit something, but forgivness will always be an obvious choice, becuse you love this person. And even those days when feel like there's too much pain you will remember all the good days, all the laughs, all those memories will flash by. And you won't let go, because you love. This, this is love. Joy and pain, all together, is love. There is no such thing as a perfect relationship. But it is love. Hold on to that someone.

Jag är så otroligt trött på det samhället vi lever i. När jag tänker efter känns det som att vi lever i en lögn. Det här samhället talar om för oss hur vi ska vara, hur vi ska se ut, hur vi ska leva. Men jag är så äckligt trött på att samhället talar om för mig hur jag ska se ut när det är MIN kropp. Jag är trött på att samhället talar om hur jag ska vara när det är JAG som är jag eller hur jag ska leva när det är MITT liv. Vi lever i en lögn. Sedan barndomen lär vi oss och präglas av ett visst ideal. Vi tror att man ska se ut så här eller så där. Vem bestämmer det Egentligen? Jag menar, vem har rätten att säga att jag ska se ut på ett visst sätt? Vi växer upp i ångest och prestationsångest därför att det är så svårt att växa upp till bilden vi fått. Jag har hela mitt liv mått dåligt över hur jag ser ut, från topp till tå. Aldrig varit nöjd. Jag har alltid trott att jag måste se ut som en modell som har de perfekta benen, perfekta kurvor, perfekt hy, perfekt slank mage, för att bli älskad. Jag har alltid trott att jag måste se ut på ett visst sätt för att få bekräftelse av det motsatta könet, för att bli omtyckt och älskad av det motsatta könet, så jag har sökt min bekräftelse hos fel människor. Och hur många gånger har man blivit besviken? Det är så absurt alltihop. Alla ser vi olika ut, och ingen är perfekt. Inte ens modellerna. De kanske är nöjda med utseendet men har förmodligen andra komplex, därför att alla har något. Varför kan inte insidan betyda minst lika mycket som det yttre? Varför måste det vara så mycket fokus på hur man ser ut?! 

Jag blev mobbad genom hela grundskolan pga att jag inte såg ut på ett visst sätt. Pga att jag var större. Jag är inte jätteliten, men jag är jag. Och jag borde vara nöjd. Jag borde älska min kropp. Du borde älska din kropp. 

 

Det är dags att vi tar till oss verkligheten och inser att vi alla är olika och ser olika ut, hur klyschigt det än låter. Vi måste öppna våra ögon för sanningen, att vi är älskvärda, och vackra precis som vi är. Vi är nog. Vi är mer än nog. Vi ska inte behöva söka bekräftelse hos någon annan person, because that person is not flawless. Vi behöver berätta sanningen för generationen som just nu växer upp och gå emot samhällets ideal. Vi behöver uppmuntra människor att våga tro på sig själva, att våga vara sig själva. Vi behöver hitta vår identitet, vår inre styrka och sluta tro på samhällets lögner. Är du med mig?

Det är tuffa tider vi lever i. 2013 och livet blir bara svårare. Vi kanske har bra teknologi nu för tiden, high tec mobiler, tv och datorer men vad gäller relationer och sår på insidan, hjärtesorg och ångest så spelar det ingen roll om det är 2013, 1800-talet eller 2035... Det är tufft oavsett årtal. 

 

Många tror att de går igenom saker på egen hand. Många tror att "ensam är stark". När en kris inträffar vet många inte hur de ska reagera eller hantera situationen. Vissa stänger av, en del tar avstånd från mänskligheten, andra gömmer sig. Och sen finns det de som tar hjälp. Alla hanterar saker olika, men de jag vill skriva om är det här med att förstå att man inte är ensam samt vad som är viktigt att göra .Om du går igenom en "break up", identitetskris, mist någon kär, har ätstörningar, familjekris, mobbning, vad som helst egentligen så är du inte ensam. Därför att vi är 7 miljarder människor på denna planet, jag lovar dig att någon går eller har gått igenom precis samma sak som dig. Jag personligen har gått igenom väldigt mycket på mina 21 år. Jag vet vad jag pratar om. Så du är alltså inte ensam. Jag uppmanar dig att ta hjälp av någon, vän, förälder, proffesionell. Det är lättare att komma över något eller någon när du vet att någon håller dig i handen och hjälper dig framåt, eller står bakom din rygg ifall du skulle trilla bakåt. Har du ingen så blir det lätt att du stannar kvar i diket och inte pallrar dig upp för att du inte orkar. Vad är det för liv? Det är inget liv...det är bara att du, existerar. Vänd dig till någon. Anförtro dig åt någon. Vad du än går igenom, vet att det är okej att vara arg en tid, att det är okej att gråta, skratta, skrika om det behövs. Även om man är sorgsen så är det okej att skratta åt något roligt. Du måste inte skratta, du får skratta. Du måste inte gråta...du får gråta. Men kom ihåg, att inte stanna kvar i eländet. Sörj. Men kolla inte för länge i backspegeln, då missar du det du har framför dig. När du har gråtit och sörjt res då på dig och kavla upp ärmarna för att arbeta. Med det menar jag att inte ge upp, jobba dig framåt. Göra allt för att bearbeta det du gått igenom. "Fall seven times, stand up eight", res alltid på dig, hur många gånger du än faller. Om det handlar om begravning så gå på den, för det är en början att lägga det bakom dig och gå vidare. Det är ett slut. Det är trots allt lättare att vända blad för nästa kapitel om du avslutat sidan innan. 

 

Du är inte ensam om det här. Gör dig inte själv till ett offer. Det gör dig svagare. Med det menar jag inte att det som hänt är okej, men du behöver inte vara offret. Var inte heller rädd. Hitta ditt ljus i livet och håll fast vid det. Ljuset gör att du ser klart i mörkret. Ljuset gör att du ser stegen du tar. Som en lykta på stigen du går på. Finn ditt ljus i livet, och kämpa för att återta glädjen igen.

Mitt ljus är min tro. Vad är ditt ljus?

 

Sjukt vad länge sen det var jag skrev. Tappat allt som heter inspiration i flera månader,

om inte år. Fick precis en idé så jag kör på. Hoppas du som läser (om någon läser) mår bra.

 

Jag satt och läste igenom gamla mejl och fick inspirationen därifrån. Det finns en person som jag skrivit med under åren men jag har aldrig umgåtts med denne. Hälsat och lett några gånger i skolan när man stött på varann men inget mer. Av någon anledning anförtrodde denne till mig och lät mig veta saker som hände i livet och huvudet. Känslor. Ting som denne kämpade med. Jag minns att under denna tid i mitt liv bad Gud att låta Hans härlighet lysa igenom mig, jag bad enkelt om att människor skulle se Jesus genom mig och mitt liv. Tänkte inte mer på det. Denna person som jag hade kontakt med mådde dåligt, deprimerad. Och mitt hjärta var med

denne. Vi kände i princip inte varandra men jag brydde mig, jag tänkte på och jag bad för. Vad kan jag ha varit? 15-17? Inte så mogen eller vuxen eller utbildad själv. Jag gjorde vad jag kunde. Det jag kände att "det här kan jag!" Jag lyssnade. Sa inte så mycket egentligen. Jag kunde bara vara ett moraliskt stöd, en vän på håll ungefär.

 

För 2 år sedan fick jag ett mejl av denna person. Ett tack-mejl. Och jag blev så gripen. Denne mådde så mycket bättre, glad och denne tackade mig för allt stöd jag givit då det var som värst. Tackade mig för att jag gjort denne stark, att jag var dennes styrka. Lilla jag fick vara någons styrka!! Helt sjukt. Idag tackar jag Gud. Denne har kommit längre i livet, glad och delar sitt liv tillsammans med någon också! Halleluja.

 

Den här tjejen visade mig att JAG kan göra skillnad. Jag försökte bara lyssna och finnas där. Uppenbarligen räckte det! Vill uppmuntra dig! DU kan göra skillnad i någons liv! Du kan göra en skilland här i livet, om det så är miljön eller någons vardag eller hjälpa ett stackars djur! Tro på dig själv. Vad känner du dig bäst på? Vilka är dina starka egenskaper? Go for it!! "En kan inte göra allt men alla kan göra något." Love it för det är sant. Gör det du kan, gör något. Och man måste inte vara troende som jag för att hjälpa :) Jag hjälper för att jag älskar att hjälpa och älskar att se människor glada.

Snälla, låt oss vara en skillnad i denna mörka och grymma värld.

Peace.

 

Live. Lev det liv du vill leva! Är du missnöjd så ändra på det! Gör något åt det! :) Livet är dig givet, njut och ta vara på det. (Talar även till mig själv.) Det är så lätt att säga "livet suger" eller klaga på precis ALLTING. Händer att man faktiskt hatar livet för att det finns så mycket motgångar och tragedier. Och det är så. Livet är inte alltid lätt, kul eller rättvist men vi kan göra det bästa utav det! Den tid vi har här kan vi se till att det blir kul i alla fall. Vi kan bestämma oss för att njuta, slappna av och le åt livet.

 

Gör det du drömmer om. Gillar du äventyr? Se till att ditt liv är ett äventyr! Gör en massa saker! LEV. Lev för andra. Tjäna dina närmsta, dina medmänniskor. Tjäna andra och du själv blir glad- tro mig! :)

 

Laugh. Se till att skratta mycket! Skratta är nyttigt (vetenskapligt bevisat!). Att skratta utsöndrar endorfiner och man blir piggare, gladare och man mår så sjukt mycket bättre! Det var en dag här i vecka som jag var på dåligt humör (inte bitter!), lite smått sur.. men började skratta och blev såå glad! Skratta med dina vänner,

(ibland kanske åt t o m haha), få andra att skratta. Testa på skratt-yoga! Verkar askul :) Skratta genom livets tuffa tider. Skratta igenom smärtan, skratta i glädjen. (Givetvis är det bra att gråta också men menar mer att man inte ska säcka ihop utan även skratta genom motgångar) Om det är så svårt att skratta, le i alla fall!

 

Love. Älska hela tiden! Sluta Aldrig att älska. Alla behöver känna sig älskade. DU kan vara någon som får en annan att känna sig viktig och älskad! Ge av din kärlek och du får tillbaka! Älska dina vänner, din familj, älska att älska! Haha. Älskar genom livet! I alla stunder, i alla omständigheter. Jag tror även att älska hjälper en att vara lite mer ödmjuk. Ett mjukare hjärta helt enkelt. :) "Make love, not war". Haha!

en annan har sagt det här. Blir fylld med massa underbara ord! :')

Kan nästan inte ta emot allt, jag blir överväldigad. Vilka fantastiska

vänner jag har! Vill typ gråta av lycka...

Mina Älskade vänner, som överöser mig med kramar, kärlek, vänliga ord,

böner, samtal, omhändertagande, tid, SKRATT. Skulle aldrig överleva utan

att skratta, JAG MÅR SÅ BRA AV DET. We all do. We all need to laugh.

Mina vänner får mig att skratta Väldigt mycket. Jag har roliga vänner. :)

Jag är så innerligt glad och tacksam för de personer jag har runt mig.

Kan inte namnge för jag skulle förmodligen glömma någons namn...

Men jag hoppas ni vet vilka ni är. Jag älskar ER!! Vill krama om er och

ger er alla en helig kyss! Haha. Massa kärlek till er.....I do love you.

Det är ju så att små barn förlitar sig, med hela sitt förstånd,

själ, kropp och hjärta, dvs. med allt det har, på sina föräldrar.

De litar på att pappan som är mannen i huset fixar biffen.

Har de ekonomiska problem så oroar sig inte barnen för de

litar och anförtror sig åt att pappa kan hantera det. Han vet

vad han ska göra. Barnen VET att de får lördagsgodis varje

lördag (eller fredag), för att de VET att pappa (och mamma)

ser till så att det alltid finns godis varje helg. Preics så vill jag

vara. Som ett barn litar på sina föräldrar vill jag lära mig lita

på Gud. Om jordiska föräldrar kan hantera svåra situationer,

och är pålitliga, hur mycket MER kan man inte då lita på Gud?

Han som skapat ALLT och Vet allt, är allt, är A-O.

Han själv säger att han är densamme föralltid. Om han då

var på ett visst sätt i GT (gamla testamentet) så är han samma

idag, 2011. Det vill säga att han är en försörjande Gud!

Han är en nådig Gud, han är en kärleksfull Gud. Han är

barmhärtigheten själv! Wow....

Jag har inte en rullande ekonomi som andra och jag går bibelskola,

som kostar 1200 kr/månad. Jag har inte råd, men ändå gör jag det?

Hur? Jag vet inte. Vet bara att Gud ville ha mig där så han får lov

att hjälpa mig :) Mamma betalar just nu och hon har inte heller råd

egentligen, vi lever tajt ekonomiskt men vi överlever. Det är inte så

att vi betalar alla räkningar och sen har vi inte mat. På nått sätt

känns det välsignat, även om det är tajt MEN jag tror på att Gud

förser och vill ösa sin välsignelse! Måste bara vara trogen och lita

på honom. Han är trofast. Jag får lita på att pappa fixar biffen.

Vi måste älska människor mer! Vi måste få kärleken till andra så att

vi behandlar varandra väl, uppmuntrar, hjälper, stöttar och

älskar uppriktigt! Inte smutskasta eller nedvärdera, utnyttja vare

sexuellt eller allmänt. Så många idag som lever i ett totalmörker

och känner sig helt misslyckade och värdelösa för att det inte finns

personer som bryr sig. Let's change that! Låt oss hjälpa de utsatta,

låt oss hjälpa de som ingen annnan hjälper. Låt oss hålla om de

som ingen håller om, prata med de som ingen annan pratar med.

Se människor. Hjälp människor. Älska människor.